lifeisgreeeat.blogg.se

Efter graviditeten och efter de obligatoriska "vänta 2 månader" innan du börjar träna, så var jag igång, körde gruppträningspass på gymmet, gymmade och gick långpromenader med M. Promenaderna gjorde jag redan en vecka efter hon fötts, en promenad per dag. Allt kändes bra, och jag började smyga in lite löpning i min träning. Sprang en sträcka som var 1,5km lång med barnvagnen, intervaller, långsamma intervaller. Det kändes bra, och kroppen kändes bra, lite klumpig men annars bra. Jag fick barn i januari, kanske bör tilläggas. I sommar trappade jag upp löpningen lite, var med på Runningpass och sprang själv, gymträningen blev inte så mkt av. Blev fokus på löpningen och anmälde mig till Midnattsloppet, som jag sprungit tidigare. Jag sprang som längst 8km på träning och kroppen och takten var bra okej. Löparformen var okej, inte toppform men ändå bra för att inte ha sprungit på riktigt sen förra sommaren. Låg 20-30 sek ungefär efter min vanliga kmtid.

 

Augusti kom och Midnattsloppet närmade sig, sprang litegrann innan och dagen innan loppet sprang jag 5 km för att känna av hur kroppen kändes och hur jag skulle lägga upp loppet. Mitt mål med loppet var att springa och ha roligt och iaf försöka tangera min tid från 2012, inga planer på något pb eller så. Försöka hålla ett jämt tempo. Midnattsloppet går på kvällen och min start var efter kl22 nångång. 13grader ute, lite halvkallt men ändå bra löparväder, tycker jag.

 

Starten gick och jag började springa, löpningen flöt på och jag kände mig stark. Då jag kom till sista km och kollade på klockan och insåg att jag sprungit snabbare än jag nånsin gjort på det loppet och kan om jag springer på lite till, kanske slå tiden från 2012 iaf. Detta gjorde jag såklart, trots att mitt mål inte var det men vinnarskalle:P.

Kom i mål på 55:07, 7 sekunder snabbare än 2012, jag slog tiden!:)

Efteråt kändes kroppen bra, inga konstigheter, bara det vanliga trötta ben och stel. Stretchade lite medan jag väntade in min mamma.

 

Två dagar efter loppet kände jag fortfarande stel och öm i vänster ljumske, men tänkte att det var nog bara för att kroppen var ovan att springa lopp och att det snart är över, bara träningsvärk. Jag fortsatte med Runningpassen och under passet i slutet av augusti, så började det göra ont men försvann efetr uppvärmningen och en bit in i intervallerna. Efter det passet kunde jag knappt gå, och bestämde där och då att inte springa på nån vecka för att se om det blir bättre.

 

Nu har det gått snart 3 månader och jag har inte sprungit något än, det gör inte ont längre, kör gruppträningspass och tränar på gymmet. Men så fort jag provad espringa så högg det till i ljumsken. Nu har jag börjat lite smått springa på löpband, jag sprang 2 km på hastighet 11-12 häromdan och inga känningar varken under eller efter löpningen. Kände lite lite dagen efter men inget som gjorde mig direkt oroad. Så det finns hopp, gäller bara att ta de lugnt och inte förhasta sig igen, risken är väl att slå jag slår upp skadan igen.

 

Att inte kunna träna som jag vill, att inte kunna springa är oerhört frustrerande och att bli tvungen att vila från det jag gillar allra mest är väldigt jobbigt. Jag har aldrig nånsin varit skadad på det här viset, så det här var/är ngt helt nytt för mig och mitt tålamod. Jag ogillar att vänta på saker som tar lång tid :P.

 

Vad det berodde vet jag inte, men en kombination av att börja springa för tätt inpå efter graviditeten och dåligt uppvärmd kanske inför loppet. Det kanske blev en för stor påfrestning att springa ett lopp, där jag kanske påfrestar min kropp mera än vad jag gör på träning, jag vet inte. Hursomhelst så blickar jag framåt och hoppas kunna springa när löparsäsongen drar igång nästa år. Mitt långsiktiga mål om allt blir som tänkt är att springa halvmaran i sthlm hösten 2015 :D Jag ger inte upp löpningen trots att det känts dystert ett tag nu, men att kunna springa 2km obehindrat häromdan kändes hur bra som helst!! :D

 

Vet inte vart jag ville komma med det här men för mig har det varit en prövning och en bra sådan, ibland måste man ta sig igenom "motgångar" för att uppskatta det man har...